037

036

035

 

Mustapha är från Marocko och anlände till Spanien för 6 år sedan i en Patera (de små båtar som används för att ta sig över Medelhavet). De var 35 som åkte samtidigt och 15 blev gripna av polisen när de anlände. När jag frågar om han är rädd för polisen nu så svarar han ”Självklart” men lägger snabbt till ”men jag förstår inte varför, för vi har ju inte gjort någonting”.

034

Jag monterar på 50mm-objektivet och säger till mig själv att jag måste gå närmare när jag fotograferar. Det hjälper inte, avståndet består. Det spelar ingen roll vilket objektiv jag använder eller hur nära jag går. Det är inte det fysiska avståndet det handlar om utan om avståndet i mötet mellan två människor. Jag är här som bildjournalist, hon är här som illegal invandrare. Jag är från Sverige och hon är ifrån Marocko. Jag talar svenska och engelska, hon talar arabiska och spanska. Den 25:e kommer mitt studielån in på  mitt konto, hon går upp tidigt varje morgon i förhoppning om att få jobba för att kunna överleva. Efter det här mötet åker jag hem till mitt hotell och hon stannar kvar i det övergivna huset och hoppas på att det inte börjar regna eftersom taket läcker.  Avståndet är uppenbart stort.

Avståndet har varit tydligt när jag träffat människor hittills. Jag både känner det när jag är där och det syns också i bilderna. Det uppstår inget möte oss emellan, utan jag är endast där och observerar dem. Jag har förstått att det är det här som kommer att bli den stora utmaningen i det här projektet men jag hoppas på att någon gång lyckas möta människorna jag träffar.

033

Idag besökte jag flera bosättningar i området kring Nijar. Jag stöter hela på problemet med att nästan inga vill vara med på bild. Just idag vill ingen vara med. Svaret jag ofta får är "Jag vill inte att min familj ska se hur jag lever, de tror att jag har det bra här i Europa".

032

031

Idag följde jag med Abau och Marga från Röda Korset till två bosättningar i Nijar en bit utanför Almeria. Vid båda bosättningarna får jag problem med att fotografera, ingen vill vara med på bild. Marga berättar för mig att det beror på att de är rädda för att deras hyresvärd som också är deras arbetsgivare ska få syn på bilderna. De vill inte bli av med varken sin bostad eller sina jobb. De hyr nämligen husen av någon/ några jordbrukare och istället för att betala hyra så arbetar de åt dem i växthusen. Jag känner mig lite påträngande, bilderna och historierna finns där framför mina ögon men jag kan inte lyfta kameran. Marga berättar för mig att några av männen är trötta på journalister. Att ännu en gång behöva berätta och släppa in folk i deras liv, utan att det ger någon direkt förbättring för dem själva. Jag förstår dem och jag kan inte heller ge dem förhoppning om att just mitt reportage ska förändra deras situation, för det kommer det antagligen inte att göra. Men någonstans tror jag ändå att det är viktigt att berätta och jag hoppas att jag hittar några människor som känner detsamma och är villiga att släppa in mig.

030

Idag hade jag mitt första möte med Röda Korset här i Almeria. Jag möter upp med Niang (mannen i mitten på bilden) och vi satte oss ner på hans kontor som han delar med sina kollegor Abau (mannen till vänster på bilden) och Marga (kvinnan till höger på bilden, med ryggen vänd mot kameran). Han ger mig lite grundläggande information om invandrarnas situation och om bosättningarna. Han visar mig även lite bilder som de själva har tagit från bosättningarna. Jag såg direkt att mitt projekt kommer att vara genomförbart, visuellt sett. Det känns bra.

Det uppstår en lite pinsam kulturkrock när en av medarbetarna vid namn Maria lutar sig fram för att kyssa mig på kinderna så som man gör i Spanien, vilket jag mycket väl vet om men i stunden inte alls kommer ihåg, utan jag aktar mig eftersom jag tror hon vill förbi mig i den lilla dörröppning där jag står. Tillslut räcker hon bara fram handen och då fattar jag att det är hälsa hon vill. Alla skrattar åt den okultiverade svensken och jag förklarar att i Sverige tar vi alla i hand, både man och kvinna. De tycker att det låter konstigt. Men så till slut får Maria sina kindpussar.

Just nu känns det bra med projektet de är positiva till min idé och vill alla hjälpa mig så mycket de kan. Det stora problemet är fortfarande språket, något som de påpekar flera gånger under mötet. Jag känner mig lite dum och oförskämd som kommit hit utan att kunna mer än några få ord och fraser spanska. Jag får jobba på det. Men vi bokar i alla fall in att jag ska följa med dem  till en av bosättningarna redan imorgon. Det känns bra, jag vill verkligen komma igång med plåtandet nu.

029

Eftersom mitt första möte är imorgon så har jag bara traskat runt idag. Jag besökte bland annat fortet Alcazaba, som det var grym utsikt ifrån. När jag traskat runt där ungefär en timme så kommer det fram en ung man och börjar prata med mig. Han studerar astronomi i Tyskland och är i Spanien i utbildningen. Han frågar mig direkt om jag är svensk (syns det verkligen så tydligt tänker jag). Han tar därefter fram något ur fickan och frågar mig entusiastiskt om jag vet vad det är för något. "Snus" svarar jag. Jag ser hur glad han blir när jag känner igen snuset och han frågar om jag vill ha. Jag tar en fast jag inte snusar, jag kunde inte tacka nej helt enkelt. Jag stoppar in prillan av märket Grov Portion och vi skiljs åt utan att ens utbyta namn. Skönt att få prata lite engelska kände jag. Men efter en stund spottar jag ut snusen eftersom jag börjar må lite illa.

028

Igår natt träffade jag på den här mannen, han sa att han hette Cyriaque Salaun och att han var från Frankrike från början. Jag bjöd honom på en öl och han bjöd mig på oliver. Han berättade att han rymt hemifrån när han var 17 år och mer eller mindre levt på resande fot sedan dess. Han kallade sig själv för äventyrare och pratade mycket om frihet, men han berättade också att Barack Obama egentligen är Usama bin Laden.